Upp o hoppa!

Nu börjar jag skrämma mig själv.

Min nackes rörelseförmåga har begränsats av värk och jag börjar nästan fundera på stödkrage. Det snöar ute och mitt utbud i skoväg består av tygskor. Jag kommer till skolan och möts av ett kampanjande SSU. Det ägnas timmar åt datorer och bildredigerande till förmån för projektarbetet. Bankkontons resurser börjar närma sig det obefintliga. Dessutom har jag varit trött som få idag.

Trots det känner jag inte ens ett uns av bitterhet. Jag blev glad över att se SSU och blev besviken först när jag insåg att de packade ihop innan jag hunnit prata med dem (lite skadeglädje över att de bara höll ut i två timmar, kan jag erkänna). Att nacken valt att stänga av sin förmåga att vrida huvudet, gör mig inget. Bildredigerandet börjar jag nästan bli duktig på. Pengar klarar jag mig utan. Tröttheten bidrar till ett ohämmat fnittrande.

Jag tror jag har kommit tillbaka till mitt optimismstadium. Det var några år sedan sist.

"Jaha, då upptolkade jag det bara fel" som Ida sade.

Det kan vara schlageryran förresten.